Nothin About Everythin

Efter en otroligt stressig och negativ dag..
Vänta låt mig ba hoppa över till den andra fliken å kopiera det som skrevs där så jag slipper få skrivkramp:

Jag fick ett samtal där en av jolines tre lärare säger med väldigt orolig röst att Joline knappt kan andas och att det är väldigt svårt att andas. Hon har utländsk bakgrund så jag uppfattade att det var allvarligt men hon upprepade att hon inte fått gå ut å att hon föröskt få joline att sova middag men att hon inte kan (kanske är för att hon är 4!! år) och att hon inte kan andas. Så medans jag pratar slänger jag på mig jackan och frågar om dom har gett henne medicinen å hon svarar inte på det först så jag frågar flera gånger och hon säger nej och upprepat några gånger att det vart brist på personal och att ingen kunnat ge henne medicin för att vissa barn sov, andra barn var ute och resternade lärare var på nått obligatoriskt möte. Som tur är var jag hemma, bor 1 min ifrån dagis. Jag springer till dagis och när jag kommer upp, sitter joline å målar i ett av rummen och det är 3-4 andra lärare i rummet. En av dom var hon jag pratade med i telefon, hon upprepar detta med andningen å jag hejdar henne å frågar varför dom inte gett henne medicin, hon säger då att dom gett henne inhalatorn två ggr efter att jag bett dom göra det, och jag uppfattar hennes dåliga svenska som att hon hon inte fattat hur det går till när man ska ge medicin. Jag förklarar att det finns ansvisningar i medicinväskan och att det är absurt. Får inte ur mig så mkt mer än att hennes mediciner inte hjälper när man väntat för länge och om det är så allvarligt som det kan bli om dom väntat lite till så hade dom vart tvugna att ringa ambulansen. Sen klär jag på Joline å bär hem henne.
Detta är alltså samma lärare som jag tog ett längre snack med för 3 veckor sen dagen efter att jag å Joline spenderat kvällen på akuten. Sa att Joline ska till barn medicinska för att dom på Östra sagt att hennes astma har förvärrats. Så hon får inte springa omkring å överanstränga sig osv och nämnde det med medicinen då oxå. Hon var då tacksam över att jag berättade det till henne och skulle vara mer uppmärksam.
Imorgon mina vänner, är det krig. Ouff är nervös över att jag brukar kunna behålla lugnet i dom flesta situationerna. Men det kommer till mitt barn. Ouff.. 

Nu blev jag sådär irriterad igen. Det va inte ens det jag skulle bli nu för jag skulle skriva att: Efter en otroligt stressig och negativ dag så avslutades den med en otroligt givande och inspirerande dokumentär. Det sjuka är att jag ser den nu. Nu när jag börjat tänka på drömmen och den dolda passionen. Det är iofs inte alls sjukt.. för universum jobbar alltid med dig. Den guidar dig. Och det var meningen att den dokumentären skulle produceras och uppenbara sig för mig just nu. Som en morot. Som ett "tecken".

Otroligt tacksam. 
Namaste